Første billede
Andet billede
Tredje billede
Fjerde billede
Femte billede
Sjette billede
Syvende billede

Den første uafhængighedskrig

Den svenske korrespondent og forfatter Thomas Gustafsson har skrevet bogen Kuba, konflikt och salsa i Karibien. Forfatteren trænger dybt ind i det cubanske liv. Historien fortælles, men væves også sammen med nutid i sine 550 sider.

Carlsson Bokforlag, 1997.

 

Det var den 10. oktober 1868 och denna dag har gått till historien som starten för det tioåriga frihetskriget. Carlos Manuel de Céspedes krigsförklaring kallats för »Grito de Yara«,översatt »Ropet från Yara« och de sammansvurna bayameserna från Bayamo blev förtruppen för hela den kubanska frihetskampen. Det är från denna tid national­sången härstämmar.

Frihetsrörelsen hade egentligen bestämt att börja sitt uppror den 14. oktober. Men nu blev det Carlos Manuel de Cespedes som startade allt fyra dagar tidigare och därför kallas han ännu i dag for Landsfadern.

 

De som hade hoppats att den nya liberala regeringen i Spa­nien skulle släppa Kuba utan storre motstånd blev dock besvikna. För spanjorerna, vilken politisk åskådning de än hade, var Kuba en del av fosterlandet. Kuba var dessutom ekonomiskt oumbärligt. Inga ansträngningar ansågs därför vara för stora vid försvarandet av kolonin.

Kriget som startades av Carlos Manuel de Céspedes varade under tio år och krävde 250.000 kubaners liv, 80.000 spanska soldater dog i striderna. Upprorsmännen hade inte bara de spanska trupperna som motståndare, utan också en stor del av den vita kubanska överklassen. Trots blodbadet var därför egentligen aldrig Havanna hotat av rebellerna eftersom allt land i närheten beharskades av kolonins försvarare.

Vid inledningen hade dock patrioterna stor framgång. Den första konfrontationen med spanjorerna resulterade i att rebellerna lyckades ta staden Bayamo. Den kubanska flaggan hissades över stadshuset och man utropade en fri republik, »Cuba Libre«. Carlos Manuel de Céspedes blev president.

Befrielsens vindar svepte därefter vidare genom de östra delarna av ön. Dar de vitklädda rebellerna drog fram befri­ades slavarna och de flesta slöt upp bakom upprorsrörelsen. Dessa frigivna slavar, så kallade mambises efter ordet ’rebell’ på kongo, hade bara sin machete som vapen men de blev ändå fruktade av spanjorerna för sitt dödsförakt och sin styrka.

De framsta ledarna for upprorsrörelsen var förutom pre­sidenten Carlos Manuel de Céspedes de båda generalerna Máximo Gómez, som ursprungligen var dominikan, och Antonio Maceo, som var mulatt med sina rötter i Vene­zuela.

I den kubanska historien har Máximo Gómez blivit upp­höjd till en av de största hjältarna och används som ett exempel på att nationalitet saknar betydelse om man käm­par för ett folks frihet.

Antoni Maceo som också brukar kallas för ’Titanen’ var mulatt och ër därmed Kubas första färgade frihetshjäl­te och numera en förebild för de svarta kubanerna. Maceo hade anslutit till upprorsrörelsen som vanlig soldat men visade en sådan begåvning i krigets konst att han snabbt klättrade i graderna och slutade som general. General Ma­ceos levnadshistoria är en enda röra av myter, halvsanning­ar och sanningar. Det sägs att han deltog i över 900 slag och blev skadad 27 gånger. Han gick alltid i främsta ledet och dödade hundratals spanska soldater i närstrid. Det sägs också att han förlorade sin far och 14 bröder i kriget och hans mor ar ännu ansedd som en hjältinna.

De spanska befälhavarna som mötte Antonio Maceos svarta styrkor tvingades konstatera att en kuban slogs med sådan passion att han motsvarade 20 spanjorer. En liknan­de erfarenhet skulle de militära ledarna för det vita Syd­afrika få göra mer än hundra år senare, då Castro sände tiotusentals kubaner till Angola för att delta i kriget mot apartheid.

Vändpunkten för patrioternas krigslycka kom när det politiska läget stabiliserades i Spanien. Den nya regeringen beslutade sig för att satsa allt för att kväsa upprorsrörelsen och sände 250.000 nyrekryterade soldater till Kuba.

Upprorsrörelsen trängdes därefter sakta men säkert till­baka och snart höll den bara de mest avlägsta trakterna av Kuba. År 1874 stupade den kompromisslöse presidenten Carlos Manuel de Céspedes och den politiska ledningen övertogs av andra patrioter. Därmed dog också en del av inspirationen. Bara några år senare, 1878, kapitulerade de nya ledarna i utbyte mot löfte om vissa reformer. Kuba för­blev därmed en spansk koloni och slaveriet förbjöds inte heller direkt men enligt avtalet skulle det avvecklas succes­sivt fram till 1886.

General Antonio Maceo vägrade att gå med på de freds­villkor som dikterades i Zanjón. För honom fanns ingen kompromiss. Det var omedelbar självständighet och befri­else eller döden »lndependencia o Muerte«vilket han för­klarade i det berömda tal han höll i Baraguá:

– Frihet kan man inte be om, sa han, det måste man kämpa för!

Tillsammans med några trogna män flydde han därefter upp i Sierra Maestra varifrån han fortsatte ett envist geril­lakrig ytterligare två år innan han slutligen tvingades ge upp och gå i landsflykt.

När Fidel Castro många år senare ropade »Socialismo o Muerte«så var det naturligtvis en medveten koppling till det första tioåriga frihetskriget och deras hjältar, det för­stod alla kubaner. För dem hade Castro och hans skäggiga revolutionärer bara fortsatt den självstandighetskamp som en gång inletts av Carlos Manuel de Céspedes. Det var därför de gav Fidel Castro sitt stod.

 

Tekst 2 | Oversigten over kildetekster | Tekst 4

His2rie er en serie af bøger og tilhørende hjemmeside målrettet historieundervisningen på ungdomsuddannelserne.

Alt materiale er tilrettelagt ud fra bekendtgørelsen for historie på stx og/eller hf.

Serie og hjemmeside udgives og drives af forlaget Frydenlund.

His2rie

Redaktør Vibe Skytte
c/o Frydenlund
Alhambravej 6
1826 Frederiksberg C
Tlf.: 3318 8136
E-mail: vibe@frydenlund.dk